Spanien – Granada

Barranco Oscuro

Manuel Valenzuela och hans son Lorenzo bor och verkar i Las Alpujarras, en samling byar i de södra delarna av bergskedjan Sierra Nevada i sydöstra Spanien. De är några av Spaniens tidigaste och mest tongivande pionjärer för ekologisk odling och vin utan tillsatser. De trettio år som familjen har tillbringat i Las Alpujarras har lärt dem mycket om platsens speciella terroir.

Här, i det högsta odlingsområdet på det europeiska fastlandet, växer en ovanligt lång rad druvsorter på tolv hektar mark. Vigiriega, viognier, sauvignon blanc, chardonnay, riesling, vermentino, moscatel, moscatel marisco, albariño, pedro ximenez, macabeu, garnacha, tempranillo, pinot noir, syrah, cabernet sauvignon, syrah, vigiriega negra, merlot, cabernet franc, alicante bouschet, listán negro… mer flera!

Vingårdarna ligger utspridda bland Manuels mandelplantager på drygt 1300 meters höjd – men samtidigt bara femton kilometer från Medelhavet. De magra jordarna består av skiffer och lera, och klimatet är utpräglat torrt och blåsigt. En perfekt plats att odla druvor ekologiskt. Det är en miljö med många extremer, med det genomgående temat är att den ger en ovanlig fräschör till viner så här långt söderifrån.

Den ena större vingården heter ’Cerro Las Monjas’ och omfattar cirka sex hektar på 1300 till 1368 meters höjd. Rankorna planterades 1982 och växer i lättare lerjordar med hög andel skiffer. Här rinner vattnet undan snabbt och uttagen från rankorna blir låga, ofta inte mer än tio hektoliter per hektar. Den andra heter ’Barranco Oscuro’, även den runt sex hektar med en högre andel lera som håller vatten bättre och ger mer druvor. Här är uttagen snarare 30 och ibland uppåt 40 hektoliter per hektar.

I källaren jobbar man utan tillsatser och utan temperaturkontroll. De flesta av vinerna jäser i ståltank och får sedan sin élevage i gamla fat.

Manuel Valenzuela föddes i den här delen av Spanien, närmare bestämt i Granada, i mitten av fyrtiotalet och flydde som vuxen till Paris för att undkomma diktatorn Francos regim. Han återvände till regionen i slutet av sjuttiotalet och köpte Barranco Oscuro 1979. Området hade då länge varit planterat med vinrankor, men vinlusens angrepp förstörde stora delar av vingårdarna. Efter detta planterade många bönder mandlar istället, vilket ledde till att många av de inhemska druvsorterna försvann.

När Manuel köpte gården bestämde han sig för att behålla en del mandelträd, men planterade också om stora delar av markerna med de traditionella druvsorterna, såsom vigiriega, listan negro och tempranillo, samtidigt som han också ville experimentera med en rad nya sorter: syrah, garnacha, cabernet sauvignon, merlot, viognier, vermentino och riesling, bland annat.

Utvecklingen gick sedan steg för steg. Manuel började med att sälja druvorna till ett lokalt kooperativ, för att sedan börja buteljera sitt vin själv. Först som det som i Spanien är känt som ’Vino Costa’ – alla druvor skördade samtidigt och vinifierade tillsammans, vilket skapar ett ljust vin med både rosa och oranga färgtoner. Men gradvis separerade han druvsorterna till egna buteljeringar.

I sitt område var Manuel Valenzuela först med att plantera enskilda druvsorter i separata marker. Han var också en av föregångarna vad gäller att göra rött vin i Andalusien, samt kring att ge nytt liv till urgamla druvor som vigiriega.

Valenzuela fick sin första ekologiska certifiering i början på nittiotalet, efter att under många år ha organiserat bönder runt om i hela Spanien runt den här sortens odlingsmetoder, men har sedan dess tackat nej till certifieringen eftersom han inte tycker att den går tillräckligt långt i sina krav på hur man ska odla vin i samklang och respekt med naturen.

Idag har mycket av arbetet lämnats över till sonen Lorenzo, men Manuel är fortfarande ute i markerna, fokuserad på sin favoritsyssla: att plantera nya vinrankor.

Intervju med Lorenzo Valenzuela, Stockholm, februari 2016:

Berätta om Las Alpujarras. Vad är speciellt med den här platsen?

– Vi har alla olika klimat som man kan hitta i hela Europa inom ett avstånd av 35 kilometer. Vid kusten kan det vara nästan subtropiskt, och uppe hos oss i bergen har vi väldigt kalla nätter. Här är ett medelhavsklimat med stora temperaturvariationer, mellan 20-25 graders skillnad, jämfört med kusten som bara har tio. Och det är nattkylan som hjälper våra druvor att behålla syran. När vi skördar har vi mycket socker i druvorna, men också hög syra.

Hur har landskapet förändrats sedan din far kom dit på sjuttiotalet?

– När vi kom var det isolerat, en fattig region, bland de de fem fattigaste ställena i Spanien. Kommunikationerna var inte bra och de som levde här i bergen var vana att leva väldigt enkelt, helt självförsörjande. Man odlade, hade djur och levde på det. Det fanns inget annat sätt.

– Då var det en chock att vi kom från en stad. De tittade på oss som om vi kom från rymden. Ingen såg en framtid i området, alla ville bort härifrån för att komma till städerna och skaffa ett jobb. Idag är kommunikationerna bättre, landskapet har öppnats upp mer. Samtidigt har det gjort att många som odlar vin här har börjat göra det för pengarna – man gör det snabbt och enkelt med mycket kemikalier. Det finns några som har gamla vingårdar kvar, men de är svåra att göra något intressant med, för de har inte tagits om hand rätt. Det är fortfarande framförallt vi som odlar som vi gör i området.

Varför valde din pappa att odla vin på det här sättet?

– Pappa ville leva hela sitt liv i det här området, inte bara på helgerna, som han gjorde när vi fortfarande bodde i Barcelona. Han hade en väldigt stark idé om att inte göra dumma saker när han kom hit, en idé om att respektera naturen. Men på den tiden fanns det inte riktigt något ord att förklara den här sortens odling med. Det var först när han senare träffade andra som odlade grönsaker och druvor ekologiskt som det blev något riktigt. När de började prata.

Och vad var målet, vilket sorts vin ville han göra?

– Han ville göra kvalitetsvin och det han kallade ”vinos autenticos”. Och han ville inte ha något att göra med den moderna sortens vinmakning. Pappa studerade aldrig vinmakning rent tekniskt, utan han studerade odling. Många rekommenderade honom massor av kemikalier och tillsatser, men han tackade nej. Pappa och hans vänner drog igång en förening och skapade en certifiering för ekologiskt jordbruk, innan det kom officiella sådana. När det officiella startade 1989 var vi de första med den märkningen.

– Den stora industrins mentalitet är alltid att göra en produkt under kontroll. För dem är allt, till och med musten från druvorna, bara ingredienser i ett recept. Min pappa jobbade aldrig så. Han förstod att vin inte är en uppfinning av människor, utan att vin är en upptäckt. Att vin är naturligt per definition. Idag får man tyvärr tillåtelse att kalla andra produkter vin också, men de är produkter som skiljer sig väldigt mycket från det vi gör.

Vad ser ni för skillnader kring den här sortens odlingssätt i Spanien idag, jämfört med hur det var när ni började?

– Det är en stor skillnad, ett skifte som framförallt har skett de senaste tio åren. Det var ungefär då vi slutade använda certifieringen för ekologiskt vin. Vi tyckte att den var för slapp, och att den hjälpte industrin att ljuga, eftersom de bara behövde använda ekologiskt odlade druvor, och inte reglerade vad man tillsatte i källaren.

– När vi jobbade inom den här certifieringen pratade vi inte så högt om vad vi gjorde, men när vi lämnade den kände vi oss helt fria. Det kom med ett pris så klart, administrationen var inte glada och vi förlorade lite i försäljning, men det var ändå ett billigt pris eftersom vi betalade det för vår frihet. Sedan dess har vi börjat prata utan några som helst gränser om ekologisk odling, om industrin, om allt, och vi började träffa fler i Spanien som gör naturligt vin, fler i Frankrike som gör naturligt vin. Nu finns det ett äntligen ett sammanhang för det vi gör.

Hur skulle du själv beskriva ert arbete i källaren?

– Min far säger: ju mindre du rör vinet, ju bättre. För mig vore faktiskt idealet att bara lämna vinet efter jäsningen, komma tillbaka ett år senare och buteljera det. Varför ens smaka om du ändå inte tänker korrigera det? Det enda vi försöker göra är att få våra viner stabila nog att resa. Sedan handlar det bara om att reflektera vad vi har i vingården, och hålla rent i källaren.

Och era olika viner?

– Om min far är galen nog att plantera trettio olika druvsorter, så får väl vi vara galna nog att göra trettio olika viner, det är det enda jag kan säga, hahaha.

– Det var mer personligt förut, pappa hade några vänner som kom och hjälpte till att skörda, sedan åkte han runt och sålde vinet på olika marknader. Ordnade lite fester. Jag har försökt styra upp det en aning. För att kunna visa mer exakt vad som finns i vingårdarna så behöver man kanske ibland vara lite mer precis.

Vad finns i framtiden för Barranco Oscuro?

-Vi vill inte bli större, vi vill inte producera mer. Vårt mål är inte att växa. Men om du planterar mer så får du ju mer vin. Pappa, 74 år gammal, är faktiskt ute i vingårdarna och sätter nya vinrankor nu, medan vi pratar. Så lite mer vin kanske det blir ändå. Vi måste ju städa upp efter honom.

– Annars tänker jag mest att det vore fint att några fler grannar som gör intressant vin. Så kanske vi kunde hjälpa dem, i stället för att göra allt vin själva. Jag skulle också vilja göra mer research kring gamla druvsorter som har använts i området förr. Vi håller fortfarande på och lär oss vad den här platsen kan ge. Jag är ju bara andra generationen.

barrancooscuro.com